Inte mycket till design, but I like it.
Det var det som var problemet med denna bloggen, det var alltid så mycket. Kanske inte så mycket med designen, men allt annat. Nu kör jag på enkelt, stilrent och minimalt.

Farväl Zooda och välkommen Konstiga tankar jag ibland tänker på.

Efter många återupplivningsförsök får jag nog helt enkelt ge upp. Min blogg kommer inte att kunna återuppväckas till det den engång var. För hur mycket jag än försöker går det inte. Min vilja att skriva finns kvar, den är egentligen ingen fel på, men bloggen sätter för mycket press. Förr var jag ju så himla duktig och slängde fram inlägg efter inlägg, 3-5 stycken på en dag var inga problem. Tvärt om. Jag fick ofta solla ut vilka inlägg som jag kunde skriva och vilka jag antingen fick skriva nästa dag eller skippa, annars skulle jag uppdatera allt för mycket.

Men sen efter att texterna började sina och intresset att faktikst läsa andras bloggar försvann så blev sjävla bloggandet en press. Och jag skulle väll kunna ha kvar bloggen och skriva någon gång ibland, men det känns inte rätt nu när jag förr alltid skrev så mycket per dag. Jag vill ju att det ska vara det samma som förr i så fall.

Men samtidigt som jag säger farväl till zooda.blogg.se så säger jag "Hej och välkommen" till thezooda.tumblr.com! Trodde ni verkligen att ni skulle bli av med mig så lätt?!

Jag kan inget om tumblr, varken hur man gör ett inlägg eller designar sidan, men det är ju det som är det roliga! Att starta om igen! Börja om på 0, lära sig nytt och slippa blogg.se's strul heeeeela tiden!

Jaa!
Det ser ut som om jag äntligen kommer in på min blogg och faktiskt kan skriva en rad eller två.

Jag vet inte ifall det bara är jag som har en himmla massa problem med blogg.se, eller ifall det bara är min dator som stretar emot. För min dator är otroligt seg nu och jag chansar på att den lyckats få i sig några virusar. Jippie!

När jag vaknade så stod termometern utomhus på -12,3 och 12,3 inomhus.
Brrrr!
Inte för att klaga, men jag trodde inte vi skulle ha mera kallt nu på ett tag.

Jag vet att jag borde sova för länge sedan, men innan jag släcker lampan vill jag tacka de där speciella människorna som orkar lyssna på mig. (Eller ja, läsa.) För när jag får mina perioder (som ni säkert vet om?) då jag känner mig helt värdelös, ensam, ledsen och förvirrad så finns det människor där ute som tar sig tid att lyssna. Jag har aldrig träffat dem och de har aldrig träffat mig, men de är i samma sitts som mig.

De visar att världen inte alltid är så grym som den verkar, att det finns hopp och att jag visst är älskad. Jag har bara glömt bort det för en stund och de hjälper till att få bort det mörka som lagt sig i hjärnan. Och jag gör samma för dem när de är i en sits som min.

För det är de som räknas. Att finnas till för varandra och inte vara själviska.
Och ja, jag är lite halvt psykfall ibland & har lite historia bakom mig. Men jag vet i alla fall hur man lever i nuet och hur man är lycklig för stunden.

Wow, jag är chockad. Chockad över hur j*vla dåliga aftonbladet kan vara ibland. Jag menar hallå, större och viktigare saker har väl hänt på sista tiden?


Låt gubben ha på sig lite färg, jag menar det är ju inte som om han har en tröja med rasistiska ord på. Det är bara lite färg gott folk. Och tänk vad mycket gladare nyheterna skulle bli ifall alla skulle ha på sig en färgklick då och då.

Med mig, Sanne och Clara i rollerna! Sjävklart den är bäst då.

Och jag fick nyss höra att bloopers kommer senare ikväll.

Yay!

 

Och angående min bloggning. Ja jag vet inte vad jag ska göra. Som jag sa i förra inlägget så vill jag ju blogga men har inget att blogga om. Tills jag har bestämt mig hur jag ska göra så finns jag på min nya filmblogg, Twitter & Dailybooth.

Jag stänger på datorn, går in på blogg.se, loggar in och ska skriva ett nytt inlägg. Men det är tomt. Så fruktansvärt ekande tomt. Bloggviljan finns och jag vill inte annat än skriva, men det finns inget att skriva. Inget att tillägga och inget att påpeka. Det finns inget som helst.

 

Innerst inne vet jag att det finns så mycket begravt jag skulle kunna skriva om, men jag har ingen skrivarlust. Jag skriver inte längre texter, recensioner, noveller, dikter eller bara allmänt babbel. Jag skriver ingenting. Det är som om någon har stulit det från mig. Stulit min vilja att skriva. Eller nej förresten, inte min vilja att skriva. Den finns här än. Men min fantasi, min kreativitet och mina tankar.

 

För förr skrev jag det första som ”poppade” upp i huvudet och det blev både noveller, dikter och andra ting som jag kunde vara stolt över. Men idag finns det inte där. Det känns som om någon stuckit en hand inuti mig och stulit det absolut vackraste och mest värdefullaste jag äger. Som om en bit av min själv försvunnit.

 

Och jag är inte deprimerad eller har hamnat i en av mina ”faser”, för till och med när jag var så nära botten jag bara kunde så skrev jag. Det var min enda räddning från mörkret och demonerna inombords. Det och musiken var mina livlinor.

Men är det därför jag inte längre kan skriva? Mår jag för bra? (Ja om man nu kan göra det vill säga.) Är det problemet, att jag har inget att rädda mig själv från längre? Jag behöver inte längre fantisera ihop en drömvärld för verkligheten är inte för läskig längre?

 

Ja jag vet inte. Jag har inte skrivit texten för att komma fram till ett svar, jag har skrivit texten för att försöka tvångsstarta mig själv igen. För gud vad jag saknar skrivandet. Det vettiga skrivandet där jag får böja orden, leka med bokstäverna och måla fram en text på en bit papper. Jag saknar det så att det nästan gör ont i kroppen. För det är vad jag har gjort sen jag lärde mig skriva, ja till och med redan innan jag lärde mig läsa eller skriva faktiskt. Böja ord och leka med bokstäver alltså. När jag var riktigt liten och precis lärt mig att det fanns ett alfabet brukade jag sitta och sätta ihop bokstäver och be mamma läsa dem för mig för att se om jag lyckats få ihop några riktiga meningar. Något som kunde hålla mig igång tills mamma blev lite halvt galen på mig.

 

Så kanske är det detta jag behöver. Tvångsstarta mig själv och försöka hitta tillbaka till min kreativitet. Inte för jag vet hur man kan hitta kreativitet, men man kan alltid försöka. För jag ska hitta min älskade ägodel och sätta den på sin plats där den hör hemma.

* En ny mobil
* En kopp te
* En film
* Ett fruktansvärt kallt rum

Två dagar.

Två fjuttiga, små, korta dagar.

Två fjuttiga, små, korta dagar har skolan varit igång 2011 och jag är redan så skoltrött man kan bli, och jag blir rädd när jag märker detta. Vad kommer hända när jag faktiskt måste söka jobb? När lullandet i skolan slutar och det ”verkliga” livet statar, när det är dags att ”leva på riktigt”.

 

Det är inte så långt kvar tills jag är en av de kämpande människorna som måste stiga upp på måndagsmorgon för att tjäna ihop pengar för överlevnaden. Hur ska jag klara mig då när jag redan nu får slita mig upp ur sängen med gråten i halsen för jag orkar inte med en ny dag (jag har aldrig varit en morgonmänniska och kommer aldrig att bli)? Hur ska man överleva?

 

Och just som tankarna går i huvudet på mig så hör jag min gamla bup-tant, längst bak där inne i minnena från förr. ”Du får inte tänka framåt, det är inte det som är det viktigt. Det är att leva nu, för stunden, som räknas” och jag kan inte annat än hålla med henne.

 

Det är nu som är det viktiga, för vad gör framtiden för nytta ifall den aldrig skulle komma? Det är de där nätterna man råkade stanna uppe för länge för att prata med en kompis som är viktiga. De där försenade minuterna till lektionerna då man satt kvar i caféet, skvallrandet med kompisarna, mysstunden med katten & en kopp te, den där ”förbjudna” godisbiten mitt i veckan och varma skratten i vintertider som räknas.

 

Så livet får komma som det vill. Jag kanske inte får högsta betyg i alla ämnen eller har närvaro på 100%, men jag tror att jag är ganska lycklig för det och jag kommer inte ångra mig i framtiden när jag ser tillbaka på mitt liv.

 

Just nu skulle jag behöva städa mitt rum, städa kaninburen, plugga (ja ni läste rätt, plugga, på ett lov!) och kanske ta en liten dusch. Men tack vare denna otroligt underbara förkylning ligger jag bara här, i ett stöckigt (och dammigt rum) som luktar kaninskit.

Jag älskar denna förkylning.

Mitt absolut första inlägg på denna blogg kom den 20:e februari 2009. Detta innebär att min lilla blogg snart blir två år! Fast jag måste erkänna att det känns som om jag haft bloggen längre. Jag det känns som om bloggen "alltid" har funnits här.

Och jag måste säga att man utväcklas otroligt mycket på två år (ja jag kan till och med se skillnad på hur jag skriver bara två månader tidigare).

Det är nästan skrämmande att läsa hur jag skrev för två år sedan. Det var fullt, okej kanske inte fullt, med smielys lite överallt i texten, jag skrev ganska sällan, ganska osamanhängande och jag använde nästan aldrig bilder.

Det är faktiskt lite intressant att kolla tillbaka på bloggen då och då.
Ni med blogg borde göra det ibland, det är ganska underhållande.

-Varning för bildbomb tagen av en dålig mobilkamera-

Vi befann oss hos några vänner till familjen.

(Och jag ber om ursäkt ifal någon av er är förkylda idag)

Vi som drack alkohol fick dricka ur roliga sugrör.

 

Jag tycker jag lyckades ganska bra med att se relativt frisk ut.

 

Efter maten (och kanske lite före också förresten) "körde" vi vasalopp och jag önskade att de aldrig skulle ta slut.

Nam nam nam.

 

Jag blev helt utklassad på biljard av en 9 åring.

 

Jag passade också på att ge Madde en nyårspuss och ett "Gott Nytt År" medan vinden dödade gatlyktorna.

 

Det blåste på ganska bra. Till och med Korsberga-granen höll på att gå av.

 

Sedan sköts det raketer, men jag var då fullt upptagen med att hålla om huvudet då jag trodde mitt huvud skulle explodera av huvudvärk.

Jag får nog ta en runda runt huset och kolla ifall alla träden fortfarande står.