Bloggviljan är kvar, men texten inom mig är stulen

Jag stänger på datorn, går in på blogg.se, loggar in och ska skriva ett nytt inlägg. Men det är tomt. Så fruktansvärt ekande tomt. Bloggviljan finns och jag vill inte annat än skriva, men det finns inget att skriva. Inget att tillägga och inget att påpeka. Det finns inget som helst.

 

Innerst inne vet jag att det finns så mycket begravt jag skulle kunna skriva om, men jag har ingen skrivarlust. Jag skriver inte längre texter, recensioner, noveller, dikter eller bara allmänt babbel. Jag skriver ingenting. Det är som om någon har stulit det från mig. Stulit min vilja att skriva. Eller nej förresten, inte min vilja att skriva. Den finns här än. Men min fantasi, min kreativitet och mina tankar.

 

För förr skrev jag det första som ”poppade” upp i huvudet och det blev både noveller, dikter och andra ting som jag kunde vara stolt över. Men idag finns det inte där. Det känns som om någon stuckit en hand inuti mig och stulit det absolut vackraste och mest värdefullaste jag äger. Som om en bit av min själv försvunnit.

 

Och jag är inte deprimerad eller har hamnat i en av mina ”faser”, för till och med när jag var så nära botten jag bara kunde så skrev jag. Det var min enda räddning från mörkret och demonerna inombords. Det och musiken var mina livlinor.

Men är det därför jag inte längre kan skriva? Mår jag för bra? (Ja om man nu kan göra det vill säga.) Är det problemet, att jag har inget att rädda mig själv från längre? Jag behöver inte längre fantisera ihop en drömvärld för verkligheten är inte för läskig längre?

 

Ja jag vet inte. Jag har inte skrivit texten för att komma fram till ett svar, jag har skrivit texten för att försöka tvångsstarta mig själv igen. För gud vad jag saknar skrivandet. Det vettiga skrivandet där jag får böja orden, leka med bokstäverna och måla fram en text på en bit papper. Jag saknar det så att det nästan gör ont i kroppen. För det är vad jag har gjort sen jag lärde mig skriva, ja till och med redan innan jag lärde mig läsa eller skriva faktiskt. Böja ord och leka med bokstäver alltså. När jag var riktigt liten och precis lärt mig att det fanns ett alfabet brukade jag sitta och sätta ihop bokstäver och be mamma läsa dem för mig för att se om jag lyckats få ihop några riktiga meningar. Något som kunde hålla mig igång tills mamma blev lite halvt galen på mig.

 

Så kanske är det detta jag behöver. Tvångsstarta mig själv och försöka hitta tillbaka till min kreativitet. Inte för jag vet hur man kan hitta kreativitet, men man kan alltid försöka. För jag ska hitta min älskade ägodel och sätta den på sin plats där den hör hemma.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0