Jag stänger på datorn, går in på blogg.se, loggar in och ska skriva ett nytt inlägg. Men det är tomt. Så fruktansvärt ekande tomt. Bloggviljan finns och jag vill inte annat än skriva, men det finns inget att skriva. Inget att tillägga och inget att påpeka. Det finns inget som helst.

 

Innerst inne vet jag att det finns så mycket begravt jag skulle kunna skriva om, men jag har ingen skrivarlust. Jag skriver inte längre texter, recensioner, noveller, dikter eller bara allmänt babbel. Jag skriver ingenting. Det är som om någon har stulit det från mig. Stulit min vilja att skriva. Eller nej förresten, inte min vilja att skriva. Den finns här än. Men min fantasi, min kreativitet och mina tankar.

 

För förr skrev jag det första som ”poppade” upp i huvudet och det blev både noveller, dikter och andra ting som jag kunde vara stolt över. Men idag finns det inte där. Det känns som om någon stuckit en hand inuti mig och stulit det absolut vackraste och mest värdefullaste jag äger. Som om en bit av min själv försvunnit.

 

Och jag är inte deprimerad eller har hamnat i en av mina ”faser”, för till och med när jag var så nära botten jag bara kunde så skrev jag. Det var min enda räddning från mörkret och demonerna inombords. Det och musiken var mina livlinor.

Men är det därför jag inte längre kan skriva? Mår jag för bra? (Ja om man nu kan göra det vill säga.) Är det problemet, att jag har inget att rädda mig själv från längre? Jag behöver inte längre fantisera ihop en drömvärld för verkligheten är inte för läskig längre?

 

Ja jag vet inte. Jag har inte skrivit texten för att komma fram till ett svar, jag har skrivit texten för att försöka tvångsstarta mig själv igen. För gud vad jag saknar skrivandet. Det vettiga skrivandet där jag får böja orden, leka med bokstäverna och måla fram en text på en bit papper. Jag saknar det så att det nästan gör ont i kroppen. För det är vad jag har gjort sen jag lärde mig skriva, ja till och med redan innan jag lärde mig läsa eller skriva faktiskt. Böja ord och leka med bokstäver alltså. När jag var riktigt liten och precis lärt mig att det fanns ett alfabet brukade jag sitta och sätta ihop bokstäver och be mamma läsa dem för mig för att se om jag lyckats få ihop några riktiga meningar. Något som kunde hålla mig igång tills mamma blev lite halvt galen på mig.

 

Så kanske är det detta jag behöver. Tvångsstarta mig själv och försöka hitta tillbaka till min kreativitet. Inte för jag vet hur man kan hitta kreativitet, men man kan alltid försöka. För jag ska hitta min älskade ägodel och sätta den på sin plats där den hör hemma.

Lyckades komma över en dold mapp som jag lyckats gömma i datorn och som sagt var, det är ju inte konstigt ifall man var depp ifall man satt och skrev sådant hela dagarna. Herregud.

---

"Le

Skratta

Låt ingen se

Låt ingen komma för nära

Låt ingen komma hit

Le

Skratta

Låt ingen se

Du kan bli bränd

Det kan vara fel på dig

Le

Skratta

Låt ingen se

Låt ingen hjälpa dig

Du kommer ångra dig"

---

"Smärta ilar genom kroppen.

Varje andetag gör ont.

Varje tår som rullar ner för kinden gör ont.

Hela kroppen gör ont.

Det ni sa gör ont.

Det ni inte sa gör ont.

Men jag kommer aldrig känna smärta igen.

Ni kommer aldrig få plågas med tanken av mig.

Jag ska försvinna från er.

Mina piller kommer söva mig.

Mina piller kommer ta bort allas lidande.

Det ska äntligen bli ett lugn.

Tack för den tid vi hade tillsammans."

 

---

Jag är glad att denna tid är över i alla fall!

Vet att klockan är mycket och att jag borde sova, men jag hittade en gammal novell som jag tror jag skrev uppe i gamleby (okej så gammal var den väl inte) och kände för att skriva in den på datorn. Man vill ju gärna inte sluta när man väl fått lite flyt igen.

Men det är skolan i morgon, måste nog sova kanske?

---

"Inget namn ännu"

Hon tittade på sig själv i den skitiga spegeln. Hon såg en flicka. En flicka med brunt, livlöst hår med början till en blond utväxt. Håret var slitet och hade inte blivit klippt på länge. Luggen hade växt sig lång och hängde för hennes ansikte och i nacken hade det bildats små tovor. Hon tog den långa luggen och förde den bakom ena örat. Ansiktet som tidigare varit dold bakom luggen syndtes nu. Pannan var fettig och finnig, ögonen var mörkt blågrå med långa mörka ögonfransar. Under ögonen så började små mörka ringar uppenbara sig efter alla dessa, nästan helt, sömnlösa nätter. Kinderna var bleka med undantag för några små röda finnar som lös under huden och läpparna var ljustrosa och torra.

 

Hon stängde på vattnet och sträckte ut handen till kranen där vattnet flödade. Kallt. Hon formade sina händer till en skål, fyllde dem med iskallt vatten och tvättade sin feta, blanka hy. Händerna domnade bort och det stack i ansiktet, men hon fortsatte att tvätta. Hon gnuggade sin feta hy fanatiskt med det kalla vattnet tills hon inte längre kunde känna något.

 

Hon stängde hastigt av kranen och sträckte sig för att ta en av handukarna som hängde på väggen. Hon torkade sig varsamt med den mjuka handduken, tog bort den feta, oljiga huden som ersattes till en tillfälligt fräsch och torr hud. Hon torkade händerna, ansiktet och halsen och tittade sedan upp för att ta sig en ny titt i spegeln. Hon möttes av samma flicka i spegeln igen. Flickan i spegeln var trött, sliten, ledsen och rädd. Trött efter alla nätter av tårar men ingen sömn. Sliten efter alla försök att dölja sig bakom en mask som knappt höll. Ledsen för att ingen hörde hennes tysta skrik på hjälp. Rädd för att alla skulle se vad som egentligen doldes där bakom masken. Flickan i spegeln var hon, Emma.

 

Emma var 15 år och gick i nian i en liten skola högt upp i landet. Det var något fel på henne, det säger hennes mamma i alla fall. ”En normal tonåring går inte och låser in sig på rummet för att leka med rakblad! En normal tonåring umgås faktiskt med sina vänner och är social och håller inte på som du gör. Det är något fel på dig Emma!” Brukade hennes mamma skrika efter henne på lördagskvällarna när hon druckit några glas rödvin för mycket.

fortsättning följer...?