Ibland är de man inte känner den största hjälppelaren

Jag vet att jag borde sova för länge sedan, men innan jag släcker lampan vill jag tacka de där speciella människorna som orkar lyssna på mig. (Eller ja, läsa.) För när jag får mina perioder (som ni säkert vet om?) då jag känner mig helt värdelös, ensam, ledsen och förvirrad så finns det människor där ute som tar sig tid att lyssna. Jag har aldrig träffat dem och de har aldrig träffat mig, men de är i samma sitts som mig.

De visar att världen inte alltid är så grym som den verkar, att det finns hopp och att jag visst är älskad. Jag har bara glömt bort det för en stund och de hjälper till att få bort det mörka som lagt sig i hjärnan. Och jag gör samma för dem när de är i en sits som min.

För det är de som räknas. Att finnas till för varandra och inte vara själviska.
Och ja, jag är lite halvt psykfall ibland & har lite historia bakom mig. Men jag vet i alla fall hur man lever i nuet och hur man är lycklig för stunden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0