Två dagar.

Två fjuttiga, små, korta dagar.

Två fjuttiga, små, korta dagar har skolan varit igång 2011 och jag är redan så skoltrött man kan bli, och jag blir rädd när jag märker detta. Vad kommer hända när jag faktiskt måste söka jobb? När lullandet i skolan slutar och det ”verkliga” livet statar, när det är dags att ”leva på riktigt”.

Det är inte så långt kvar tills jag är en av de kämpande människorna som måste stiga upp på måndagsmorgon för att tjäna ihop pengar för överlevnaden. Hur ska jag klara mig då när jag redan nu får slita mig upp ur sängen med gråten i halsen för jag orkar inte med en ny dag (jag har aldrig varit en morgonmänniska och kommer aldrig att bli)? Hur ska man överleva?

Och just som tankarna går i huvudet på mig så hör jag min gamla bup-tant, längst bak där inne i minnena från förr. ”Du får inte tänka framåt, det är inte det som är det viktigt. Det är att leva nu, för stunden, som räknas” och jag kan inte annat än hålla med henne.

Det är nu som är det viktiga, för vad gör framtiden för nytta ifall den aldrig skulle komma? Det är de där nätterna man råkade stanna uppe för länge för att prata med en kompis som är viktiga. De där försenade minuterna till lektionerna då man satt kvar i caféet, skvallrandet med kompisarna, mysstunden med katten & en kopp te, den där ”förbjudna” godisbiten mitt i veckan och varma skratten i vintertider som räknas.

Så livet får komma som det vill. Jag kanske inte får högsta betyg i alla ämnen eller har närvaro på 100%, men jag tror att jag är ganska lycklig för det och jag kommer inte ångra mig i framtiden när jag ser tillbaka på mitt liv.