Jag vet att denna text blottar mig själv väldigt mycket och jag har både familj och vänner som läser den, men jag måste ändå få säga hur det var, hur det är och hur det kan vara. Eller hur?

Vet inte vad det är med mig riktigt. Vart har den glada och spralliga Lina tagit vägen? Hon som älskar den vita snön, hon som målar och kladdar trotts hon inte är särskillt bra på det, hon som skriver noveller så fingrarna får kramp, hon som är så glad hela tiden. Vart tog hon vägen?

Jag ligger här sömnlös i sängen just nu och känner mig färdig för att börja gråta vilken sekund som helst, men ingenting kommer trots att det kanske vore det bästa att få gråta ut.

Jag borde egentligen inte klaga, för trotts att jag mår ganska dåligt nu så är det ingent i jämförelse mot ett år sedan. Jag mår fruktansvärt bra i jämförelse hur jag mådde då, det ska vi inte ens ta upp hur långt nere på botten jag var. Men ändå kan jag inte sluta bli rädd varje dag jag stiger upp. Blir rädd för att idag kanske är den dagen då allt kommer tillbaka.

I mitt huvud, även om jag mått bra i flera månader i sträck, så finns det alltid en tanke i bakhuvudet. När kommer allt tillbaka? För inom mig så känns det bara som om jag har en "bra dag" och snart kommer allt att kracha igen. För så var det förr, jag kunde klara av några dagar som var bra och jag tänkte "Ja! Äntligen ska jag få må bra igen!" och vips, några timmar senare så sitter jag med rakblad och gråter i natten.

Och alla beteende som påminner det minsta om hur jag betende mig då skrämmer vettet ur mig. Som ikväll t ex, jag kunde inte äta kvällsmat då jag kände mig allt för ledsen och klarade inte av det pga hur jag ser ut. För så var det förr, jag åt inte för jag var för deprimerad och för att jag var tjock. Allt som kom i mig var äckligt och jag spydde oftast upp allt (något jag sotar för idag när det gäller mina tänder). Tänk om jag skulle hamna där igen? Skulle jag verkligen klara av att ta mig upp från det mörkaste mörker som man inte ens trodde kunde finnas igen?

Jag kan aldrig säga att jag inte kommer hamna där igen, men chansen är ändå väldigt liten. Och jag har ju klarat mig upp där en gång tidigare, vad skulle sätta stopp för mig denna gång? Inget. Endast jag själv som kan sätta stopp för det och bestämmer jag mig för att jag inte tänker hamna där igen så får jag helt enkelt se till att inte hamna där igen.

För trots att abstinensen är hög på rakblad och det känns tungt att äta så måste jag tvinga mig själv att fortsätta. För skär jag mig, blir jag mer deprimerad, vilket leder till att jag skär mig mer, vilket leder till att jag blir mer deprimerad osv. Och äter jag inte så blir jag mer deprimerad vilket leder till att jag äter mindre, vilket leder till att jag blir mer deprimerad osv.

Allt är som ett ekorrhjul och man påverkar visst hur man själv mår. Gör man saker för att må bättre och unnar sig själv kommer man må bättre och då kommer man orka göra saker som gör en lyckligare osv. Som sagt, allt är som ett ekorrhjul och låter du dig själv må dåligt kommer du bara förvärra allt.

Så jag tänker fortsätta kämpa, inte ge upp i första taget och gå till skolan så mycket jag bara orkar. För jag behöver inte ligga på MVG+ i alla betyg. Även om det är kul (och bra) att få höga betyg så ska jag inte sätta för höga krav på mig själv. Jag ska göra så mycket jag orkar och klarar av, och det är vad jag mår bra av.

Lång text och väldigt personlig. Jag vet, men vad är meningen med att dölja? Vi svenskar är väldigt bra på att dölja saker och mår man dåligt ska man hålla det hemligt. Varför inte öppna upp oss och kanske till och med hjälpa varandra?

Nu ska jag försöka sova så att jag kanske kan klara av skolan i morgon. Nu har jag faktiskt varit förkyld (på riktigt!) så har inte kännt mig pigg på att gå till skolan. Men i morgon är det ett viktigt prov så måste försöka klara mig upp till skolan.

God Natt kära läsare!