Usch, nu är slutet nära för min lilla misse-månsan.
Både jag och mamma hoppas att hon ska somna in i naturlig väg, men hon är så seg så det verkar inte som om det kommer bli så i den närmaste framtiden och då blir det vetrinären i stället.

På ett sätt känns det ju som det bästa, men tänk om man har fel? Tänk om hon inte plågas och man tar bort henne? Usch hemska tanke.

Sen vill man ju såklart ha kvar henne, hon är ju min lilla kisse miss liksom. Jag har haft henne här i 9 år, hon har alltid funnits här. Hon har varit här genom bra tiden och dåliga tider. Tänk att inte få vakna med henne uppkurad bredvid sig eller att inte få somna till hennes spinnande.

Jag vill ju inte att hon ska plågas, men jag vill ju ha henne här med mig samtidigt!

Ni får tycka att jag är en tönt som gråter av "bara" en katt. Ja jag är en tönt. Men det är aldrig roligt när ett djur ska försvinna, speciellt inte något djur som funnits så länge hos en. Nio år, ja man hinner verkligen fästa sig, ja hon har hunnit bli som en familjemedlem.

Sen hade det nog inte spelat nån roll ifall hon bara bott här i ett år, jag hade nog gråtit i alla fall. Jag är känslig helt enkelt.

Jag ska nog sluta skriva nu innan jag får en gråtattack och börjar storgråta som ett litet barn, för det skulle jag lätt kunna göra nu.