Idag höll det på att gå riktigt galet med bussen. Ojoj!

Inatt kunde jag inte sova hur mycket jag än försökte. Så sammanlagt fick jag ungefär 3 timmars sömn, max. Jag trodde att jag skulle vara halvt död idag (speciellt när jag glömde pengar till kaffet) men det var helt okej. Jag var riktigt pigg och kände mig inte ett dugg trött. Sen när det var dags att åka hem så upptäkte jag att jag var lite trött i alla fall.

Sen när jag väl satt på bussen på vägs hem så dog min mobil så jag kunde inte lyssna på musik så det fanns inget som kunde hålla mig vaken och vips så sov jag. Hårt. För helt plöttsligt vaknar jag av att en massa folk hoppar på bussen. Jag är vid en station. Jag får panik, vet inte vart jag är och springer ut ur bussen. Tur som jag har så är vi i vetlanda och bussen har inte hunnit åka från stationen ännu. Men vad är klockan? Jag har inte en aning! Mobilen är död!

Lite halvt panik blickar jag mot pakeringen där mamma ska stå med bilen och hon är inte där. Hon är alltid där tidigare än bussen! Nu höll jag verkligen på att få panik! I huvudet fick jag upp en bild där jag suttit i bussen och sovit väldigt länge (bussarna står ibland vid stationen med "ej i trafik" skylt medans dom väntar på att klockan ska bli så mycket så dom kan åka vidare) och mamma har stått vid pakeringen och väntat och sedan åkt när jag aldrig kommit och inte svarat i mobilen.

Så jag hade inte en aning om vad klockan var. Jag var pank så jag kunde inte låna telefon och mobilen var död. Och jag hade precis vaknat i panik och då tänker man inte särskillt klart!
Men ännu en gång hade jag tur! För när jag kom fram till pressbyrån så hänger det en stor klocka där och då upptäckte jag att bussen var för tidig så mamma hade bara inte kommit än.

Mitt hjärta gick från 180 till 30km/h och min hjärna känns som deg nu.
Nu ska jag gå och göra en uppgift åt hela min grupp som jag arbetar för.
Hejs svejs!