När jag cyklade till affären var allt lungt här hemma. Jag bad Jonna och Martin att plocka ur och i diskmaskinen, vilket de gjorde. Inget var konstigt. Sen kom jag hem.
Jag tyckte det var konstigt att en stol låg ner på golvet och att Jonna satt vid diskmaskinen, men tänkte inte så mycket på det. Inte förens jag kom till Jonna och såg att hon hade tårar i ögonen.

- Varför ligger stolen ner?
- Martin blev arg.

Ännu en gång har de bråkat. Dom klarar inte av ens fem minuter själv (och jag skämtar inte) utan att de bråkar.

- Vart är Martin nu?
- På sitt rum.

Jag springer upp för trapporna och möter en arg och ledsen Martin. Jag försöker prata och han försöker knuffa undan mig. Han skriker. Sist jag såg honom såhär arg var när vi fortfarande bodde i siboholm, när jag fortfarande blev slagen nästan dagligen av honom. Innerst inne är jag så rädd för att hans gamla jag ska komma tillbaka igen. Då fick jag ju som max blåmärken, han var ju inte så stark då, men nu. Jag blir rädd när jag tänker på det, hur stark han faktiskt är och speciellt när han är arg. Jag skulle nog vara chanslös mot han. Men denna gång lät jag mig inte vara rädd, för visar jag hur rädd jag är kan han ju knappast ha mig som stöd. Jag menar hur ska en människa förväntas stå stöd mot någon som är svagare än sig själv?

Så därför drog jag tag i tröjan på han och knuffade tillbaka (förlåt lilla mamma om tröjan gick sönder, men ibland gäller faktiskt tuff kärlek). Jag var så trött på alla bråk Jonna och Martin har dagligen att jag inte kunde vara särskillt lugn länge.

Martin skyllde på att han inte kommer ihåg vad bråket började med men nu kan han inte lugna ner sig. Då brast det för mig. Jag klarar inte av att varje dag höra när de tjatar, bråkar och är taskiga mot varandra. Tänk om 20 år, kommer de ens villja prata med varandra då när de håller på som det är? 

Inget löser sig med att höja rösten.
Visst, kanske inte det men nu var jag så trött. Trött på att varje dag behöva gå i mellan mina två syskon, trött på att höra hur elaka de är mot varandra, så jag skrek. Skrek och skrek och skrek. Martin skrek tillbaka lika högt, om inte högre. Tårar kom både i från mig och Martin och såhär har vi aldrig bråkat innan. Visst vi har ju skrikit till varandra och varit riktigt arga, men aldrig på detta viset. Jag trodde allvarligt att han skulle slå till mig ett antal gånger, men jag stod kvar.

"Jag är så jävla trött på era bråk! Har ni någonsin tänkt på dom omrking er? Har ni någonsin tänkt på hur ont det gör varje gång man hör er vara elaka mot varandra? Nej jag tror inte det och nui måste det sluta! Om ni inte kan vara snälla mot varandra så håll då för fan käften! För jag lovar, jag orkar inte med det här mer, att nästa gång jag hör nån av er två vara spydig mot varandra får ni med mig att göra. Detta är inte längre eran ensak, nu är jag med i detta krig."

Känner mig lite hemsk egentligen för att jag skrek detta både åt Martin och Jonna, både började gråta när jag sa (skrek) det.

Jag satte för en stund sedan Martin, Jonna och mig i samma rum och pratade och nyss lämnade jag dom ensama. Det verkar som om det faktiskt går bra för dom. Det är lungt i rummet och jag hör ingen skrika eller gråta. Hoppas detta är sista gången jag måste vara förmedlare mellan dom, för jag orkar inte med det längre. Jag vet inte ifall ni har bråkande syskon eller så, men jag lovar det tär på en. Det tär att veta att du inte kan lämna dom ensam i mer än fem minuter för då börjar de bråka. De kan vara i samma rum, om det finns en tv eller en dator så de inte behöver prata med varandra. Men om du tar bort dessa saker blir det kaos och jag orkar inte med det längre. Så nästa gång jag hör någon av dom säga något elakt mot varandra får dom mig på sig, för detta måste ta slut!